En liten stund till

I torsdags kväll, 22.19 föddes vår efterlängtade pojke Sam.

Runt fyra på eftermiddagen började jag misstänka att det var värkar jag kände av, var lite osäker då de var så korta och kom med så lång mellanrum. Janne stack till jobbet stax före detta.

Efter ett tag insåg jag till slut att det var värkar, jag klockade dem och provade att ta en dusch för att se om det skulle bli någon skillnad men de fortsatte att komma. Ringde då Janne och bad honom att komma hem. Som tur var var min lillasyster här så hon tog hand om alla barnen.

Janne kom hem strax innan sju. Syster åkte då hem för att hämta lite övernattningssaker och jag passade på att gå upp för att natta Jamie. (Nattade Jamie ungefär 3  timmar innan Sam gjorde entré till världen).

Strax efter åtta ville Janne att vi skulle åka in, jag var fortfarande lite osäker på om det var dags att åka eller inte, men gick med på det. Väl i bilen så kom värkarna med 3 minuters mellanrum, hela vägen in till Gävle och jag kände mig lättad över att vi hade åkt för det började kännas lite bråttom nu..

Kommer fram till förlossningen ungefär 21.10, får lägga mig i ett rum där de mäter värkarna och håller koll på bebisens hjärtslag. Efter bara några värkar tycker jag att det känns som att det trycker på så jag ringer på barnmorskan. Blir undersökt och det visar sig att jag är öppen 7 centimeter. Kändes rätt jobbigt med "bara" 7 centimeter, räknade med att det skulle ta minst 3 timmar till innan det var klart.

Flyttas in till förlossningssalen 21.45, får instruktioner om lustgas som jag bestämt mig för att försöka med. (Fungerade inge bra med lustgas under Ida-Maries förlossning och jag har under Neos & Jamies förlossningar inte tagit någon lustgas eller övrig smärtlindring). Barnmorskan hjälper mig med lustgasen, fixar lite inne i rummet och går sedan ut.

Andra värken efter att hon har lämnat rummet känner jag ett enormt tryck och samtidigt så går vattnet, jag andas som en idiot i lustgasmasken samtidgt som jag ringer på klockan efter barnmorskan.

Sedan trycker det på utav bara sjutton, utan värkar. Vid nästa värk så börjar jag att krysta och blir sedan tillsagd att inte krysta när värken är slut utan istället invänta nästa värk. Det känns helt omöjligt då trycket är så obeskrivligt, men precis när jag lyckas slappna av i kroppen så känner jag att han kommer ut i alla fall, han "ramlade ut", med en arm framför ögonen kom han ut. Kl. 22.19. 3862g och 51 cm lång! <3

Lite små chockad över att det gick så snabbt var jag men självklart väldigt lättad över snabbheten också och känner att det var den bästa och enklaste förlossningen någonsin. (Och är nu väldigt väldigt glad över att vi åkte när Janne ville, så jag fick föda i en förlossningssal..)

Men när de kommer in för att kolla blödning från mig och hur livmodern dragit i hop sig (bara en kort stund efteråt) så förändras allt ganska snabbt. De klämmer och klämmer tills det känns som att jag ska dö, sedan kommer en annan kvinna in och gör ett ultraljud som visar att det är något kvar där inne, hinnor. De gör då en gynundersökning och börjar plocka ut en massa hinnor men lyckas inte få stopp på blödningen. De ber om ursäkt för att gyn insyrumenten är kalla, men jag hade föredragit att de var så pass kalla att jag blev helt bedövad. Gyn instrument direkt efter en förlossning var inte roligt. De frågar om jag föredrar att bli nedsövd men allt jag kan tänka på är att jag vill bli klar så jag får hålla i mitt barn igen, så jag nekar.

Läkare tillkallas samtidigt som de sätter två dropp, kateter, tar blodprov, blodtryck och börjar ställa en massa frågor om jag tidigare fått blodtransfusion. Läkaren kommer och även han ska kolla in i mig, sedan vet jag inte riktigt vad han gör men det kändes ungefär som att han skulle slita ut livmodern på mig samtidigt som han tryckte min mage in i min rygg men han lyckas till slut få ut en bit av moderkakan som satt kvar. (Janne har nu berättat för mig att läkaren pressade in sin arm, jag uppfattade inte det eftersom jag låg och grät av smärtan). Vid det här laget känns det som att jag ska dö av smärtan och jag fullkomligt hatar varenda en i personalen, förrutom läkaren som faktiskt visste vad han gjorde och lyckades rätt snabbt ändå, och sedan sa till alla där inne att låta mig vara ifred.
Klockan 00.15 var läkaren klar med mig, jag tror att det tog längre tid att få stopp på blödningen än att föda barn..
1375 ml blod förlorade jag och fick ligga kvar med kateter och dropp och avvakta så att blödningen inte skulle ta fart igen.

Klockan 02.00 ansåg de att jag var tillräckligt utom fara för att äntligen få i mig lite fika. Fikade och vilade ett tag innan de körde upp oss till BB.

Jag frågade alla i personalen där uppe när jag skulle få gå hem. (Frågade vid varje skiftbyte och det visade sig vara effektivt då jag på eftermiddagen blev utskriven av personal som precis börjat sitt skift, utan att de ifrågasatte mitt beslut. Personalen från natten sa direkt nej till hemgång).

Vi sov drygt 2 timmar uppe på BB, sedan var det dags för frukost. Runt 10.30 provade jag att resa mig upp från sängen, kände mig inge yr eller konstig och fick därmed äntligen bli av med dropp och kateter.
Följde med Janne och Sam ner till barnsalen för att tvätta hans navel. Gick sedan omkring lite inne i vårat rum innan jag äntligen gick för att duscha. Efter duschen kände jag mig som en helt ny människa, om möjligt ännu mer beslutsam om att jag skulle åka hem så fort som möjligt.

Strax efter kl 16 blev vi utskrivna och fick äntligen ta vår älskade son med oss hem till resten av vår familj.

Även om förlossningen vände från underbar till mardröm så fick vi en frisk, välmående, underbar son! Vår familj är definitivt fulländad nu.