En liten stund till

Älskade familjehunden Alfons har nu fått springa vidare till sin bästa kompis Kalle uppe bland molnen.
När jag var 14 år tjatade jag öronen av mamma och pappa efter en hund och var lyckligast i världen den dagen vi fick hem vår älskade Alfons. 12 år blev han.
Det gick väldigt fort på slutet. I söndags morse ville han inte kliva upp. Jag åkte ner till mamma och pappa runt 11 på förmiddagen och satt med honom fram till sent på eftermiddagen, sedan var jag hem en sväng. Ida-Marie och Neo ville följa med dit en stund senare och säga hej då vilket de fick göra fast jag tror inte att de förstår vad döden innebär. När de klappat om Alfons en stund skjutsade jag hem dem igen och åkte sedan tillbaka.

I morse var läget oförändrat så då ringde mamma till djursjukhuset och beställde en tid för honom. Jag följde med in till djursjukhuset för att säga hej då till honom, det kändes bäst så. Jag var med den dagen vi hämtade hem honom och jag var med nu på hans sista stund. En upplevelse som jag aldrig någonsin vill uppleva igen. Det gick väldigt fort, sedan var han borta. På något sätt så kändes det att han inte var kvar. Det var inte Alfons som låg där på bordet, det var bara ett tomt skal.

Innan vi gick in på djursjukhuset så orkade Alfons spana lite på en katt som vandrade förbi och jag lovade honom att på nästa ställe som han kommer till ska han få jaga så många katter som han vill. Älskade söta Alfons, saknade är stor! <3