Nu och då
Tidigare graviditeter så är jag rätt säker på att min blogg under 9 månader har handlat om en sak - bebisen i magen.
Nu har jag inte behovet att skriva om min graviditet lika mycket. Kanske för att det är just fjärde gången. Kanske för att jag är mitt inne i livet med tre små underbara barn, deras lillebror får sin del av uppmärksamheten efter födelsen. Kanske för att jag är så tråkig och tycker att det inte känns av så mycket just nu graviditeten. Små sparkar inne i magen som bara jag känner och som bara jag ser, eftersom liten inte vill visa någon annan hur stark han är. Om några veckor så vill han kanske visa upp lite akrobatik för resten utav familjen. Kanske inser jag lite mer att det faktiskt är en baby där inne när någon ständigt sparkar mig (hårt) på blåsan eller pressar luften ur mina lungor. När jag inte längre kan raka benen, klippa tånaglarna och knyta skorna utan att flåsa som en flodhäst, allt kanske känns lite mer verkligt då? Eller så får jag bara mer att klaga över.
Just nu försöker jag att inte fokusera så mycket på framtiden. Jag har gjort det lite grann och blir då lite smått galen av längtan. Januari känns alldeles alldeles för långt borta. Jag orkar inte gå och vara galen fram tills dess.
Nej, lilla Samsam får inte så mycket uppmärksamhet just nu. Det kommer en tid då han kommer kräva den uppmärksamheten dygnet runt.
Nu har jag inte behovet att skriva om min graviditet lika mycket. Kanske för att det är just fjärde gången. Kanske för att jag är mitt inne i livet med tre små underbara barn, deras lillebror får sin del av uppmärksamheten efter födelsen. Kanske för att jag är så tråkig och tycker att det inte känns av så mycket just nu graviditeten. Små sparkar inne i magen som bara jag känner och som bara jag ser, eftersom liten inte vill visa någon annan hur stark han är. Om några veckor så vill han kanske visa upp lite akrobatik för resten utav familjen. Kanske inser jag lite mer att det faktiskt är en baby där inne när någon ständigt sparkar mig (hårt) på blåsan eller pressar luften ur mina lungor. När jag inte längre kan raka benen, klippa tånaglarna och knyta skorna utan att flåsa som en flodhäst, allt kanske känns lite mer verkligt då? Eller så får jag bara mer att klaga över.
Just nu försöker jag att inte fokusera så mycket på framtiden. Jag har gjort det lite grann och blir då lite smått galen av längtan. Januari känns alldeles alldeles för långt borta. Jag orkar inte gå och vara galen fram tills dess.
Nej, lilla Samsam får inte så mycket uppmärksamhet just nu. Det kommer en tid då han kommer kräva den uppmärksamheten dygnet runt.
Kommentarer
Trackback
