En liten stund till

Det känns bra att det är den sista februari idag. I morgon är det mars och förhoppningsvis den månaden som livet kommer att flyta på för familjen Lundberg. Jag fick åka och hämta Jamie på förskolan i morse. Prickarna i hans ansikte var inte ok. (jag är ju av en annan åsikt, att det är läkt annars hade jag inte lämnat honom där men men), åkte till BVC för att få det bekräftat vad sjutton det är. Men fick jag det? Nej det gick inte att avgöra och inget förslag om provtagning. Jag orkade inte mer då. Jag sket i. Jag tog mitt troll och åkte. Kämpade mot tårarna i bilen på väg hem. Jag bryter ihop fullständigt. Sedan skiter jag just nu i att det finns andra som har det tusen gånger värre, det är inte så att jag tycker synd om oss för att vi/barnen är lite småsjuka hela tiden, det är mitt psyke som inte orkar mera. Försöka fixa barnvakter så att jag ska kunna jobba för att få någon jäkla lön någon gång. Planerar jobbet hemifrån samtidigt som jag torkar kräks, sköter hemmet, leker med barnen, gör ditt och datt. Jag pallar inte en hel månad i sträck utav det här. Just nu önskar jag bara att någon ville komma och ta över.